surt, sa räven

mitt favoritband spelar i linköping ikväll.
om tre timmar och tjugo minuter äntrar de scenen,
men sandra har ingen att åka med, så sandra kommer att missa dem.
har frågat 7 stackars torteringsobjekt i en vecka, men ingen av dem kunde/ville.
och sen har vi de där 2 som aldrig svarade på frågan också.

det är synd om mig. riktigt synd om mig.

jag får åka iväg och köpa en jävla massa choklad,
sätta mig i soffan alldeles ensam och titta på "love actually" på femman kl 21.30.
(då har de spelat i en halvtimme. -muttrar-)

hur kommer det sig att jag alltid tycker synd om mig själv när jag ser den?

jag tror jag ringer erika och tvingar henne att komma hit.