mycket väsen för ingenting

jag känner ganska mycket.
det är alltid något som surrar omkring i mitt stackars lilla huvud
och det är inte alltid mitt stackars lilla huvud klarar av det.
vad är det egentligen som surrar just nu?

-skolan, framtiden. jag vill få bra betyg, vill lyckas med mitt liv och komma in på socionomprogrammet, och joo det kommer jag att göra, men jag vill komma in i linköping, inte i umeå. därför kämpar jag skiten ur mig för att komma dit, men det räcker bara inte till. det kan jag må jättedåligt över.

-jesper, kärleken. jag älskar honom så otroligt mycket, men jag är så otroligt dålig på att visa det. jag kan bli jättesur för ingenting, och det är faktiskt inte så jobbigt att ägna lite extra tid åt att kramas, ändå gör jag inte det. jag är otillräcklig som flickvän. det kan jag må jättedåligt över.

-mina vänner, eller kanske avsaknaden av dem. jag vet inte om jag har några. jag vet inte om jag egentligen är någon bra vän. jag har alltid inbillat mig att jag är en bra vän, att det är alla andra som är problemet, att de inte förstår mig. det har aldrig slagit mig att det kanske är mig det är fel på. förrän nu. jag är otillräcklig som vän. eller så bryr de sig helt enkelt inte om mig, det kanske är så, att det är de som är problemet. det får jag kanske aldrig veta, men jag hatar att gå där som ett femte hjul, jag hatar att de inte ens försöker. jag hatar att vara osynlig, men jag är det likförbannat, oavsett vems fel det är. det kan jag må jättedåligt över.

-min familj. jag har egentligen ingen familj, den är trasig. mina föräldrar hatar varann, ändå envisas de med att bo under samma tak och förpesta min tillvaro. mina systrar har flyttat hemifrån för längesen, och egentligen skiter de nog i mig. det är inte så att vi ringer och småpratar med varann, och om det händer något i deras liv är jag alltid den sista som får veta det. dessutom får jag alltid veta det genom min mor, inte från dem själva. den enda som faktiskt verkar bry sig om mig är jessica, och hon bor i stockholm och har inte tid med mig längre sedan hon födde barn. jag är dock glad över de få tillfällena som hon faktiskt har tid för mig, för då kan jag känna ända ner i tårna att hon faktiskt bryr sig. men jag önskar att min familj var hel, att jag inte kände mig så utanför och att de kunde förstå mig någon gång ibland. men det gör de inte. det kan jag må jättedåligt över.

-mitt förflutna. en massa hjärnspöken som envisas med att aldrig försvinna. händelser och människor som jag har svårt att lämna bakom mig, trots att det kanske skulle vara det bästa. händelser och människor som jag HAR lämnat bakom mig, men som jag önskar att jag aldrig hade lämnat. en massa tankar omkring händelser i mitt förflutna som liksom format mig till den jag är. vad gjorde jag för fel någonstans i min barndom som gjorde mig till den osäkra och ensamma människan jag är idag? skulle jag ha kunnat göra något annorlunda som hade gjort mig till en bättre människa? jag plågas fortfarande av händelser från min barndom. det kan jag må jättedåligt över.

och tusen andra saker.
jag vet inte om jag vill ändra på något i mitt liv. samtidigt skulle jag vilja veta hur mitt liv skulle se ut om jag hade gjort helt andra val. men det kommer jag aldrig att få veta förstås.

ibland tänker jag för mycket. och ibland önskar jag att jag tänkte mer, att jag inte var så urbota korkad.

nu ska jag dricka te. rooibos med fruktsmak. mums. sen ska jag ringa jesper. sen ska jag bli en bra människa. och under tiden kan ni väl snällasötarara hjälpa mig en bit på vägen? lite bara? ett litet telefonsamtal eller ett oväntat besök.. det betyder så mycket.