tell me this night is over

jag står inte ut!
jag klarar inte av att bli osams med henne så fort vi hamnar i samma rum. jag klarar inte av att hon inte, ens för sin egen dotter, kan lägga band på sig själv och åtminstone låtsas att hon stöttar mig, att hon är glad för min skull. nejnej, hon måste låta så negativ och ogillande som det bara är möjligt och gud förbjude att hon någon gång skulle kunna låta uppriktigt nyfiken på vad som faktiskt kommer att hända i mitt liv. jag lovar, man kan nästan höra ordet "tyskjävel" i varenda mening hon säger. "jaha, hur kommer du att bo medan du är där (hos tyskjävlarna) då?". och alltid med den där tonen som klart och tydligt säger att hon inte är ett dugg intresserad, inte ett dugg nyfiken, bara ogillande, kanske till och med hatisk.

och när jag faktiskt säger åt henne att det här är mitt liv, inte hennes, att jag måste få göra sånt som jag drömmer om och att hon bara gör mig hemskt illa, att jag mår riktigt jävla dåligt när hon gör så, vad får jag för svar?
"jag har varit med om det här en gång förut när tulliki åkte, och då höll jag på att dö. jag kan inte jubla." nähe, okej, men du kanske kan låtsas, för det är jävligt själviskt, det du håller på med. "i så fall är väl du lika självisk då", och sedan en igensmälld dörr, och några timmar senare äter vi middag som om ingenting hade hänt.

jag håller på att gå sönder, förstår ingen det? jag kommer att göra det här. om familjen vill ha mig så åker jag till tyskland inom loppet av en månad. jag kommer att göra det, oavsett vad alla andra tycker, men jag kommer att må så hemskt dåligt om jag inte får det stöd jag behöver. från alla jag bryr mig om, men framför allt från henne.