ani difranco

alla måste bara läsa lars winnerbäcks recension på ani difrancos skiva "out of range". han beskriver hennes storhet så mycket bättre än jag.

Att göra som det skall vara
Det gick en gång en dokumentär på SVT om utvecklingsstörda snickare. På en firmafest spelar en trubadur "Brev från kolonien" med diverse extraverser. En entusiastisk kille som kan originalet blir naturligtvis störd av extraverserna när han försöker sjunga med och utbrister: "Jaha, det var ju roligt. Sjung som det ska va istället. Från början utantill." Otroligt begåvat sagt, tycker jag. Sjung som det ska va istället. Vissa gör det hela tiden. Ani Difranco är en. Hon sjunger som det ska vara. Inget annat. Inget tjafs.

Ani Difranco är bäst. Jag tror jag åker över till New York och berättar det för henne. Jag måste fria. Har precis lyssnat igenom "Out of Range" för tredje gången på raken och det är september nu och det är mörkt och ganska kallt på kvällarna och jag har varit singel alldeles för länge. Så det känns när hon sjunger. Det känns när hon sjunger "You don't have to be a supermodel to do the animal thing, you don't have to be a super genius
to open your face up and sing". Det värmer.

Så jag åker nog över till New York och letar upp huset där hon bor. Jag måste lära mig spela gitarr som hon. Lika hårt och respektlöst. Lika mjukt och sensuellt. På stålsträngar. Jag måste nog lära mig dialekten också, för jag smälter när jag hör den.

Att lyssna på "Out of Range" är som att få ta en fika med Ani. Hon berättar precis som man berättar för sin bästa vän över en kopp kaffe på ett fik en höstkväll. Det är roligt, rappt och fängslande. Sorgligt nästan hela tiden, men skrivet med en pigg hjärna.

Musiken är baserad på hennes egna, speciella gitarrspel. Akustiskt och sparsmakat. Ani Difranco gör som det ska va. Inget distanserat. Inga reservationer. Bara ärlighet och en vilja att tränga igenom. Och så är hon snygg också. Jag måste hitta det där huset i New York.