i thought i could ask for more from you

or me.

skitskitskitskitskit

jag är bara inte typen som får ig på prov. jag vet att många får det typ jämt och blir inte misslyckade människor för det, tvärtom. de är nöjda och glada med sitt liv ändå. ofta lyckas de till och med bättre än andra, bara för att de tar livet som det är och inte stressar halvt ihjäl sig för småsaker. jag är bara inte en sån människa. jag har nu fått två ig:n i hela mitt liv, och båda gångerna har jag blivit helt förstörd.
det är två år sen jag fick mitt första, och jag lovade mig själv att aldrig mer få ig på ett prov, för jag mådde så förskräckligt dåligt. hädanefter skulle jag börja råplugga en hel vecka innan varje prov, och jag skulle få högsta betyg på allt.
och nog har jag försökt, men det lyckas ju inte i längden. det enda man får ut av det är en helt sjukt hälsovådlig paranoia. så det gick inte.
den här gången pluggade jag inte alls, och naturligtvis får jag skylla mig själv, det var inget stort prov, jag hade kunnat plugga in det på en kväll och ändå lyckats. men det gjorde jag inte.
undrar vad jag gjorde igår egentligen? låg fastbunden i en säng med djävulsk mensvärk och önskade livet ur mig själv och alla andra också för den delen.
tänk om jag hade läst lite. bara lite.

korkat av mig. urbota korkat. jag är så arg!! på mig själv och på fotoläraren som inte inser att provresultat är privat, ingenting man vill att hela fotogruppen ska höra. särskilt inte när det gick käpprakt åt helvete.

jag vill bara gräva ner mig. men det kan jag inte, för ikväll kommer jesper och imorgon ska vi åka till göteborg. det ska bli kul, och skönt att äntligen komma bort från den här jävla stan full med ångest och höstdepression.

jag luktar kemikalier.