och allting svartnar i panik..

ibland förstår jag mig inte på mig själv.
vid somliga tillfällen kan det räcka med att det springer några barn omkring mig och låter lite, för att jag ska få världens panikångestattack. som idag ungefär.

eller egentligen tror jag inte att det är barnens fel, utan snarare själva springandet, rörelsen runtomkring mig, och det faktum att jag inte har någonstans att ta vägen, ingenstans där jag kan få vara ifred.
jag kan bli sådär även i mitt eget hem, med min egen familj, men då har jag åtminstone den tryggheten att jag kan stänga in mig i mitt rum ett tag tills allt har gått över. men den tryggheten har jag inte här, det finns liksom ingenstans där jag kan stänga in mig, för då är jag ju naturligtvis ohövlig. jag hatar att behöva tänka på att vara artig och socialt kompetent. ibland förbannar jag mina föräldrar för att de uppfostrade mig till den artiga människa jag är.